Vecka 25: Främlingen - Albert Camus

Finns det någon roman som satt lika djupa märken efter sig hos generationer av europeiska ungdomar som Albert Camus Främlingen? Särskilt för dem som var unga på 1940-talet, antingen de sedan bodde i Rumänien eller vid Nordkap, var det romanen som alla kände till eller åtminstone romanen som alla skulle ha läst. I hur många klassbibliotek i svenska gymnasier ingick inte ”Främlingen” som obligatorisk lektyr, på hur många regementsluckor och studenthem diskuterades inte ”Främlingen”? Den var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.

Idag ligger Camus tidiga ungdomsverk, romanen ”Främlingen” och den filosofiska essän ”Myten om Sisyfos”, oändligt långt borta. Vi har fått ”Främlingen” på distans, vilket inte hindrar att det är eller fortfarande borde vara en plikt för både unga och gamla att ha läst den. I dagarna har Jan Stolpe utkommit med en ny översättning, som med sitt vardagliga, avspända och nedskalade tonläge vida överträffar Sigfrid Lindströms mer högtidliga gamla. Den fångar skickligt det torftigt nakna, nästan Hemingwayliknande ordflöde som i originalet utmärker huvudpersonen Meursault och som Sartre så skickligt fångat i en intressant analys i sina ”Situations”.

”Främlingen” tillhör början på Camus författarbana, den förelåg färdig mitt under den tyska ockupationen 1940 och utkom 1942. Om man får tro Roger Quilliot, som stod för kommentarerna i den stora franska Pléiade-utgåvan, utgör den spillrorna efter en tidig roman som Camus kastat i papperskorgen och som hette ”La Mort heureuse” (Den lyckliga döden). Redan i förstlingsverket finns en huvudperson som – så när som på en enda bokstav! – bär samma namn som hjälten i ”Främlingen”. Och redan Mersault i ”Den lyckliga döden” begår ett mord samt irrar runt i Europa föga ångerfull, tills han plötsligt drabbas av tbc och dör en paradoxalt lycklig död.

Det är reminiscenser av detta tidiga romanförsök som man hittar i ”Främlingen”. Men onekligen har Camus arbetat sig djupare in i en filosofisk problematik som ständigt upptog honom under tidiga ungdomsår. Också den nya romanen utspelar sig i dödens skugga – Meursaults gamla algeriska mamma går hädan och han får bevittna hennes jordafärd, han begår själv och närmast av misstag ett mord på en arab och döms för detta till döden på giljotinen. Det är alltså i dödens närhet som den egendomligt instinktive Meursault söker komma till rätta med sitt liv. Utan att darra på handen framställer Camus sin unge hjälte nära nog som en brutal sälle, som bara lever ett kroppens liv. Kvinnornas skönhet, de soldränkta algeriska stränderna och Medelhavets blåa havsyta, sådant kan han uppfatta och njuta av. Men han förmår bara leva i nuet, mellan de olika sinnesintrycken finns inget sammanhang. Så snart han försöker sig på abstrakta sammanfattningar, slinter hans språk.

Med naturen är han nära vän men i samhället en främling. Därför begriper han varken åklagarens eller försvarsadvokatens framställningar vid den rättegång som dömer honom till döden för ett brott, vars innebörd han själv aldrig förstått. Och när prästen erbjuder en religiös tröst, avvisar han den trotsigt. I fängelsecellen väntande på sin avrättning är han beredd att leva om sitt liv, ”inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen”.

I en efterskrift söker Michael Azar göra gällande att mordet på araben och Algeriets frigörelse från Frankrike lagt ett stort avstånd mellan Camus och oss som lever i postkolonialismens tidevarv. Något kan det ligga i detta. Men viktigare är kanske ändå att Camus själv kom underfund med att romanens hela uppläggning hotar att premiera en mekanistisk och avhumaniserad människosyn. Snart bröt humanisten Camus själv upp från de positioner han intagit i ”Främlingen”. Med ”Pesten” och ”Människans revolt” blev han successivt alltmer en talesman för okränkbara mänskliga värden. Men för själva avstampet nere på en soldränkt strand i Algeriet är och förblir ”Främlingen” det stora tidsdokumentet.

(Recension lånad av Svenska Dagbladets Thure Stenström)

Deadline: Söndag 6:e februari 2011