Huckleberry Finns äventyr originaltitel The Adventures of Huckleberry Finn är en amerikansk pikaresk kombinerad med bildningsroman, äventyrsroman och satir av Mark Twain (pseudonym för Samuel Langhorne Clemens). Boken gavs ursprungligen ut 1884 och är en klassiker. Den är en fristående fortsättning på Tom Sawyers äventyr. Mark Twain började skriva på den 1876, samma år som den föregående gavs ut och har fått mycket bättre kritik.
Mellan järnvägsstationen och och torget i den skånska småstaden finner vi Jakob Bokhandlare och hans bokhandel. På sommarsöndagarna träffar Jakob några vänner för bad i en närbelägen göl. Jakob lever ett stilla liv till dess Amélie kommer in i hans liv. Hon blir den direkta orsaken till att Jakob Bokhandlare drar sig undan badklubben. På dödsbädden går det upp för honom att han slutat bada i onödan. Som så ofta hos Piraten blandas komik och tragik i denna säregna folklivsskildring.
The Decameron (subtitle: Prencipe Galeotto) is a collection of 100 novellas by Giovanni Boccaccio, probably begun in 1350 and finished in 1351/3. It is a medieval allegorical work best known for its bawdy tales of love, appearing in all its possibilities from the erotic to the tragic. Other topics such as wit and witticism, practical jokes and worldly initiation also form part of the mosaic. Beyond its entertainment and literary popularity it remains an important historical document of life in the fourteenth century, and has been influential with later authors.
Anna Karenina - en riktigt tjock bok av Leo Tolstoy. Jag har börjat läsa den och den är mycket bra. Förutom att den är svår att hålla när man läser den så är den väldigt bra. Har en känsla av att det blir en kärlekssaga som bara ryssar kan leverera.
Röda rummet är en roman av August Strindberg från 1879. Romanen publicerades av förläggaren Joseph Seligmann som gav Strindberg ett honorar på 2 200 kronor för romanen. I Aftonbladet kallades romanen för "smuts" men försäljningsmässigt blev den en framgång och såldes 1879-1880 i fyra upplagor på sammanlagt 6 000 exemplar.
Boken brukar ses som startskottet för den svenska litteraturepoken kallad 80-talet. Uttrycket uppkom i efterhand, då 90-talisterna satte sig emot 80-talisternas realism och negativism. De kallade då 80-talisterna för "skomakarrealister". Boken, och epoken 1880-talet, är en del av det moderna genombrottet, vilket var en strömning framkallad av bland andra Georg Brandes, och som syftade till att sätta problem under debatt. I Röda rummet är det mycket tydligt att bland annat byråkratin inom samhället sätts under debatt.
Röda rummets för tiden moderna skriftspråk har gjort att den ibland får markera begynnelsen för en ny språkhistorisk period, nusvenskan, och slutet för den yngre nysvenskan (annars förläggs gränsen av hävd till sekelskiftet 1900).
Dags för ännu en grek. Det gick ju åt skogen förra gången. Denna boken är dock avsevärt mycket kortare så jag hyser stora förhoppningar om att läsa klart den innan veckan är slut. Handling i korta drag: Oidipus spås av oraklet att döda sin far och gifta sig med sin mor. Som vi alla vet så inträffar detta, vilket i sin tur inspirerade Freud att mynta begreppet Oidipuskomplex inom psykoanalysen ett par tusen år senare. Sonens fixering vid modern som inom modern psykologi innebär att pojken har en undermedveten strävan efter att hitta en partner med samma egenskaper som sin moder. Å ett par sådana har man ju träffat på i sina dagar...
Aniara, en revy om människan i tid och rum, är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger.Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet och in i det okända. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare hanterar den ofattbara situation när det går upp för dem att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden är slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med en liten blåsa i Guds andes glas. Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Uppenbart blir hur liten och bortkommen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk.
I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, ett slags allvetande dator, till viss del gudomlig, som uppfångar fragment av tankar i världsrymden och visar dem som undersköna bilder, vilket tjänar som underhållning och själslig föda för dem hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerarna knäböjer men Miman orkar inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Hon bryts ner och dör av sorg. Miman är inte den enda som skänker tröst i ödsligheten. Det gör även Daisi Doody; en naiv och livsbejakande ung kvinna som med sin sprudlande och sensuella dans och lyckliga ovetenhet trotsar cynismen och ersätter den med livets djupaste och mest elementära glädje: det att få vara med i den stora livsdansen. Hon vrider sig i yurg och hon jollrar slangen ifrån Dorisburg ända tills livslusten definitivt runnit ur hennes dans. Även på Aniara framträder maktmissbruket. Chefone, rymdskeppets despotiske befälhavare, som fängslar sina motståndsmän, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas snart av mimans skötare, mimaroben, och med tiden allt fler av de ombordvarande. Att ge sig hän åt drömmar och avancerad tankeflykt i ett eskapistiskt frosseri är vad som återstår för att hålla själens eldar brinnande på den irrfärd som för dem allt längre bort från Doris dalar och ut i den tomma sterila rymden.
Deadline: Söndag 24 april 2011
Romanen utspelas på 1860- eller 1870-talet i Lagerlöfs hembygd Värmland och handlar om torparen Jan i Skrolycka. Han älskar sin dotter över allt annat men när hon flyttar till Stockholm och aldrig hör av sig sjunker han in i en drömvärld där hon är förnäm kejsarinna av Portugallien och han tror också att han är kejsare. Hela hans tillvaro domineras av tankarna på hennes återkomst och vad som då ska ske. I rollen som kejsare bosatt i den fattiga skogsbygden kan han ifrågasätta traktens sociala hierarkier: iförd sina kejserliga regalier sätter han sig längst fram i kyrkan, tar plats vid honnörsbordet på bjudningar och han försöker umgås med traktens godsägare.
Goethe's masterpiece and perhaps the greatest work in German literature, Faust has made the legendary German alchemist one of the central myths of the Western world. Here indeed is a monumental Faust, an audacious man boldy wagering with the devil, Mephistopheles, that no magic, sensuality, experience, or knowledge can lead him to a moment he would wish to last forever.
I korthet handlar den om herr Samsa som en morgon vaknar upp och finner att han förvandlats till en enorm skalbagge. Han börjar genast konfronteras med vardagens problem. Hur ska han få upp dörren när han inte har några händer? Vad ska chefen på kontoret säga om att han försovit sig? Berättelsen fokuserar på Samsas inre tankar och känslor kring förvandlingen, men gör det på ett sådant sätt att det egentligen inte framstår som konstigt. För att förtydliga: Det är egentligen inte förvandlingen som står i centrum av berättelsen, utan snarare reaktionerna på den.
Tror ni man klarar en styck per flyg över Atlanten? Hoppas på det...
”Främlingen” tillhör början på Camus författarbana, den förelåg färdig mitt under den tyska ockupationen 1940 och utkom 1942. Om man får tro Roger Quilliot, som stod för kommentarerna i den stora franska Pléiade-utgåvan, utgör den spillrorna efter en tidig roman som Camus kastat i papperskorgen och som hette ”La Mort heureuse” (Den lyckliga döden). Redan i förstlingsverket finns en huvudperson som – så när som på en enda bokstav! – bär samma namn som hjälten i ”Främlingen”. Och redan Mersault i ”Den lyckliga döden” begår ett mord samt irrar runt i Europa föga ångerfull, tills han plötsligt drabbas av tbc och dör en paradoxalt lycklig död.
Det är reminiscenser av detta tidiga romanförsök som man hittar i ”Främlingen”. Men onekligen har Camus arbetat sig djupare in i en filosofisk problematik som ständigt upptog honom under tidiga ungdomsår. Också den nya romanen utspelar sig i dödens skugga – Meursaults gamla algeriska mamma går hädan och han får bevittna hennes jordafärd, han begår själv och närmast av misstag ett mord på en arab och döms för detta till döden på giljotinen. Det är alltså i dödens närhet som den egendomligt instinktive Meursault söker komma till rätta med sitt liv. Utan att darra på handen framställer Camus sin unge hjälte nära nog som en brutal sälle, som bara lever ett kroppens liv. Kvinnornas skönhet, de soldränkta algeriska stränderna och Medelhavets blåa havsyta, sådant kan han uppfatta och njuta av. Men han förmår bara leva i nuet, mellan de olika sinnesintrycken finns inget sammanhang. Så snart han försöker sig på abstrakta sammanfattningar, slinter hans språk.
Med naturen är han nära vän men i samhället en främling. Därför begriper han varken åklagarens eller försvarsadvokatens framställningar vid den rättegång som dömer honom till döden för ett brott, vars innebörd han själv aldrig förstått. Och när prästen erbjuder en religiös tröst, avvisar han den trotsigt. I fängelsecellen väntande på sin avrättning är han beredd att leva om sitt liv, ”inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen”.
I en efterskrift söker Michael Azar göra gällande att mordet på araben och Algeriets frigörelse från Frankrike lagt ett stort avstånd mellan Camus och oss som lever i postkolonialismens tidevarv. Något kan det ligga i detta. Men viktigare är kanske ändå att Camus själv kom underfund med att romanens hela uppläggning hotar att premiera en mekanistisk och avhumaniserad människosyn. Snart bröt humanisten Camus själv upp från de positioner han intagit i ”Främlingen”. Med ”Pesten” och ”Människans revolt” blev han successivt alltmer en talesman för okränkbara mänskliga värden. Men för själva avstampet nere på en soldränkt strand i Algeriet är och förblir ”Främlingen” det stora tidsdokumentet.
(Recension lånad av Svenska Dagbladets Thure Stenström)
Deadline: Söndag 6:e februari 2011
